Prinsessifiering.

Ja det är säkert ett hittepåord, men jag tror verkligen att man gör sin dotter en otjänst genom att kalla henne för prinsessa. Jag kan absolut inte se på vilket sätt det skulle vara eftersträvansvärt att vara en prinsessa då prinsessor verkar ha ett minst sagt krävande och kvävande liv. En prinsessa måste be pappa om lov för att gifta sig till och med i vårt fina ”jämställda” (eh, ja, nä så var det ju inte riktigt) land, de får aldrig se fula ut eller må dåligt utåt utan måste ständigt se perfekta ut, le och vinka. Och klippa band och få varenda sekund av sina liv granskade och dömda av media. I alla fall om man dessutom råkar vara kronprinsessa. Skitkul. Inte heller får de riktigt välja vad de vill göra i sina liv utan de föds in i en skitgammal skittradition. Varför skulle någon någonsin vilja kalla sin dotter för prinsessa?

20140822-101000.jpg

Igår postade jag denna på min Instagram och fick flera fina kommentarer, men även några om hur jag orkade lägga min energi på att bry sig om vad andra gjorde med och sa till sina barn, att man kan kalla sin dotter för prinsessa utan att det skadar henne, att det var döttrarnas egna val att leka prinsessa och att jag inte ska döma tjejbarn som vill leka prinsessa osv. Jag väntar bara på kommentarer som ”men du har ju inga egna barn, du vet inte hur det är” osv, men det har faktiskt inte kommit någon sådan än.
Jag skulle ALDRIG döma ett barn för att de ville leka prinsessa, oavsett barnets kön. Det jag dömer ut är omvärldens syn på vad som förväntas av ett barn beroende av vilket kön (jag vet att det finns fler än två kön och att en människas könsorgan inte alltid talar om vilket kön en människa har, men vår värld är väldigt uppdelad i två kön och därför skriver jag så) det har och hur vi alla skulle behöva rannsaka oss själva i vårt bemötande med barn. Vi lever inte jämställt idag och för mig är det en enkelt mattematik att om tjejer och kvinnor lär sig redan från det att de är små att de inte får smutsa ner sig, inte leka vilda lekar, att de förväntas vara söta, snälla och omhändertagande, ja just ”prinsessiga”, så kommer vi inte heller att varken ges utrymme eller våga ta för oss när vi blir äldre. Pojkbarn får ju oftast lära sig att det är tuffa, starka, modiga och snabba och att ta för sig. Och det är precis vad män gör i världen också  – de tar för sig. På kvinnors bekostnad.
Det är finfint att låta barnen välja vad de vill leka med, men det är ju faktiskt föräldrar (och så klart i viss mån övrig omgivning som förskola, släktingar osv) som bestämmer vad barnet har att välja på. Köper du inte leksaksvapen åt ditt barn så kan barnet inte välja att leka med just leksaksvapen. Eller ja, som min kära vän Sofia sa; det går att låtsas att en pinne är en pistol…men ni förstår min poäng, hoppas jag. Erbjuds inga rosa (eller blåa eller bruna eller gröna eller gula eller lila eller vita eller eller eller eller eller…) kläder så kan ju barnet inte välja att ha just rosa kläder på sig. Sen är det en helt annan diskussion varför just färgen rosa verkar uppröra så många känslor, men den tar vi inte nu.
Undrar hur många som har söner som väljer att leka prinsessa och som faktiskt får möjligheten att leka just detta?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s